egentligen har jag det bra... jag har inga åkommor som kommer att förstöra livet för mig... det finns andra som har det värre... som inte vet vart det slutar... jag vet ju ändå ännu vart jag ska o. vad jag vill... jag ser inte slutet än...
men nu är det så ändå att jag ev. har myom el. någon annan växt inne i livmodern som behöver utredas... inte så kul att höra... eftersom det kan försvåra drömmen om att få barn... o. den längtan efter barn blir bara större o. större... o. jag kommer underfund med mig själv att jag får nöja mig med mindre o. mindre... innan jag hade några som helst problem med barna skaffandet el. tanken på familj så tänkte jag så där 3-4 barn vill jag nog ha... ju längre tiden gick... sambon var tveksam o. jag fick mera familjekänslor så måste jag väl nöja mig med 3... sedan när det visade sig finnas problem så fick jag tänka om... 2 barn är nog riktigt passligt när man har svårt... o. nu då... med ivf o. fet i bagage så ser det ut som om 1 barn... o. idag... så sjönk siffran nog nästan till inget barn... o. hur klarar man sig med den tanken??? att inga barn i den här familjen... att då sedan enbart glädjas åt andras barn o. föjla med i deras uppväxt...
adoption verkar ju vara en dödsdömd tanke... sambon tycker det är ålderdomligt att gifta sig... vilket är ett kriterium för att ens ansöka om adoption... så där var det ute redan nu... sedan har jag också min hälsa tror jag som skulle kunna tänkas sätta stopp på det hela... hur klarar jag mig... överlever jag o. orkar jag vara mamma heltid... mitt svar är förstås ja på det det är inget som jag ens skulle fundera extra över... jag anser mig lika frisk o. stark som vem som helst... men man vet aldrig... o. med tanke på att en njurtransplanterad ha sin njure ca i 7 år i medeltal så ligger jag inte så långt ifrån den siffran... tänka sig... jag har varit njurtranspl. i 5 år nu... i slutet av augusti... helt otroligt egentligen... men mina värden säger också en hel del... men jag tror att det kommer av att jag försökt att få barn... o. den medicinen som man tar till det säger nu att det räcker... tillbaks till den medicinering som jag hade tidigare skulle vara mycket bättre... men vad gör man... jag tänker nog försöka så länge det bara går att försöka få barn... tills de säger att nu räcker det... det kommer inte att funka... det känns nog så trist med detta idag så... o. nu snart om ca en halv timme ska jag på en arbetsintervju...
med all den här motvinden som jag jobbat igenom nu i vår tycker jag att det är dags att jag börjar få lite medvind nu... nu är det jag som ska ha turen o. få ett jobb som skulle vara fast... dessutom är det ju så... att jag börjar inte orka med med så mycket motgångar hela tiden... det börjar ta på psykiskt nu... det gör det...
arb.intervju snart... måste börja tänka positivt o. göra mig ev. vacker... så de ser att jag är jag o. att jag är rätt för jobbet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar