stark...

idag fick jag en "komplimang" om att jag är stark... som sagt... jag hade missfall förra veckan... men jag åkte tillbaka till jobbet idag... där fick jag den kommentaren... men jag kan inte gräma mig mera över det... det gjorde ont... o. jag vill inte att någon ska upp leva samma sak... för så ont gör det... i både kropp o. själ... men jag visste att det kunde hända... det fanns en risk som det gör för alla kvinnor som väntar... önska bara att jag slapp det men nu är det inte så... jag skulle igenom det där också... o. nu är jag här... försöker lägg det bakom mig... men kände att jag måste skriva något om det... jag klarar nog det... vi går vidare... vi försöker på nytt... o. hoppas att vi lyckas nästa gång... jag vet att det fäster... jag vet att det kan bli ett barn till slut... det är bara att inte ge upp hoppet... o. längtan efter ett barn... i slutändan kanske det bara blir ett... även om jag engång såg mig själv med en stor familj... men det tåget med stor familj har väl ändå gått för länge sedan... jag är ju ändå 33 år... kanske lite sent att börja bilda familj med många barn då... dessutom med mina problem...